Tidskriften Freja avslutar sin jämförelse så här: ”M:ll Nissen har tillegnat sig den utländska konsten och låtit främlingarna höra, att äfven det kalla Sverige kan alstra en näktergal. Lefve Henriette Nissen! Jenny Lind är svenska, en äkta trohjärtad, frisk liffull svenska, helt och hållet i rösten, i blicken, i åtbörden, i sitt lillfinger — svenska i hvar tum, skulle Shakespeare ha sagt. Hon sjunger ej blott med rösten utan ock med hjärtat, och hvarje svenskt hjärta flyger henne till mötes, ty hon sjunger det svenska hjärtats språk, det rena, hemliga, som Nordens Gudar, efter Ragnarök, skola återfinna på Idavallen, ristadt i gyllene taflor. Lefve Jenny Lind!”
Det blev Jenny Lind, som till sist erhöll segerpalmen, och då Henriette Nissen 1844 återkom, var det ej någon sensation längre, och någon jämförelse mellan de båda stora sångerskorna ägde ej rum.[1]
Günther kände sig emellertid ej rätt i stämning denna vinter och var ej klar om sig själv och sin tillbedda. Vännen i Uppsala fick veta, huru han kände det (br. 10⁄10 43): ”Hvad hjärtats angelägenheter beträffa, stå de ännu på samma punkt, som då vi skildes, blott med den skillnaden, att ett förverkligande af mina innerligaste önskningar synes mig om möjligt ännu mera aflägset än förut. Orsakerna härtill kan jag knappt själf uppge, ty på det hela har ingen förändring föregått i något afseende … Hur går det med resan? Har något vidare och bestämdare försports? … I musikväg tiger min penna helt och hållet. Sömngångerskan och Kärleksdrycken äro de operor, hvari jag hittills sjungit. Jag har varit så illa disponerad, att jag har haft föga eller intet godt af det påräknade nöjet af det förra. Jenny Lind
70
