Sida:Norlind Jenny Lind 1919.djvu/82

Den här sidan har korrekturlästs

4. I TYSKLAND.

(1844—47.)


Den tyska konsten var i mycket olik den franska. I Paris gällde det att glänsa, berusa, att visa den tekniska färdigheten, den fina, odlade smaken. Den sångstil den franska huvudstaden lärt sig älska, var av italiensk skola med den hänförande, tekniskt fulländade bravuren. I Berlin rådde en annan smak. Där hatade man den yttre sinnesretningen, den håltomma effekten och visade öppet sitt misshag mot en Ole Bulls bländande bravurspel. Allt som stötte på humbug, reklam, hade man tydlig avsmak för och hyllade i gengäld det själfulla, genomandade spelet, där hjärtat talade. Där var idealet av en sångerska ej en Grisi eller Pasta utan Schröder-Devrient, den stora Dresdensångerskan med det lidelsefulla, tragiskt gripande och formfulländade spelet, där sängen ej uppträdde för sin egen skull utan som underlag för det dramatiska uttrycket. En annan själfull sångerska med äkta tyskt gemyt var Henriette Sontag. Hon var gift med en greve Rossi och levde i Berlin, ej längre som sångerska för den stora publiken, utan som uppburen medlem av den fina societeten, där hon angav den musikaliska tonen.


78