få tillfälle att citera några av Jenny Linds brev till henne.
I slutet av nov. introducerade Meyerbeer Jenny Lind vid hovet. Han hade till dess lyckats få en stämning för henne, så att alla voro idel nyfikenhet att få höra den person själva Meyerbeer prisade så oförbehållsamt. Prinsessan Augusta hade soaré och till den var Berlins högaristokrati inbjuden. Engelska sändebudet lord Westmorelands gemål var närvarande, och hon har meddelat sin dotter sina intryck.[1] ”Hon [lady Westmoreland] kom in mycket nyfiken; där satt vid pianot en blek, mager flicka med alldagligt utseende; hon såg förlägen och orolig ut och liknade en blyg skolflicka från landet. Hon kunde icke tro sina ögon, hon sade, att hon och de, som sutto bredvid henne — bland dem grefvinnan af Rossi (Henriette Sontag), hvars rykte som sångerska och skönhet då ännu var af färskt datum — började undra, om Meyerbeer tänkte spela dem ett spratt; och då han kom fram för att samtala med dem, frågade min moder honom, om det verkligen var hans allvarliga mening att låta detta förskräckta barn uppträda i hans opera. Han svarade endast: ’Vänta min fru.’ — Nu var stunden inne, då hon skulle sjunga — jag vet icke, hvad det var —, min moder brukade säga, att det var det utomordentligaste hon, efter hvad hon kunde minnas, någonsin erfarit. De underbara tonerna kommo så klockrent fram; men mer än allt detta var den underbara förklaring — något annat ord kunde icke vara nog betecknande —, som spred sig öfver hela hennes ansikte och gestalt, och upplyste dem med hennes snilles glöd och ädelhet. Intrycket på auditoriet var helt enkelt underbart; och så länge
83
