även kunde tolkas på detta sätt. Märkligt nog böjde man sig ej i England för den nya uppfattningen, och hon lyckades aldrig där helt slå igenom i denna roll.
Ludwig Rellstabs kritik om den betydelsefulla aftonen lyder i utdrag: ”Som skådespelerska är hon fullt lika utmärkt, särskildt med hänsyn till sina rörelsers elasticitet. Ett kvinnligt behag utmärker alla hennes rörelser, och detta gaf ett älskligt uttryck åt hennes röst, ehuruväl den icke på minsta sätt saknar vare sig karaktär, energi eller imponerande majestät. Af dessa allmänna drag af vår konstnärinnas bild kunde man med något skäl förmoda, att Norma, som behärskas af mörkrets makter, skulle förorsaka henne någon svårighet. Men det är just här, som fröken Linds uppfattning försoner oss med denna fruktansvärda karaktär. Hon grundar den allt igenom på kärleken, som en dag förvandlar denna stolta prästinna till en ödmjuk slafvinna, kärleken, som allt sedan öfvergjuter raseriets och hämndens mörka flammor med sina milda, rosenfärgade strålar. Pasta visar oss en Norma, inför hvilken vi darra — denna vår konstnärinna framställer en Norma, med hvilken vi darra. Den förras spelsätt är bredare, mera häpnadsväckande — den senares mildare och mera fängslande. Dessa väsentliga egendomligheter voro orsaken till, att intresset för rollen nu nådde sin höjdpunkt. Hitintills har aldrig någon sångerska sjungit cavatinan — Casta diva — så, som vi tro, att den bör sjungas. Vår konstnärinna är den första, hvilken på ett tillfredsställande sätt löst denna till utseendet lätta uppgift. Hon kläder melodien i detta bleka romantiska månskimmer, under hvars inflytande den uppsprang i konstnärens fantasi, och hon förstår så väl att bibe-
87
