hålla denna färg under alla de svåra tekniska passagerna — i och för sig själfva mindre vackra —, att den största triumfen af hennes till hjärtat trängande framställning vinnes genom det klara föredraget af de kromatiska löpningarna. Sångerskan fick här mottaga ett bevis på erkännande, som vi, så vidt vi kunna minnas, aldrig förut bevittnat — arian maste gifvas da capo, och konstnärinnan framkallades för öppen ridå. Må emellertid ett så barbariskt applåderande, som helt och hållet förstör arbetets dramatiska karaktär, aldrig bli naturaliseradt hos oss! Sångerskan själf tycktes fatta detta mycket riktigt, ty hennes sätt var så väl afpassadt, under det att applåderna fortgingo, att man å hennes sida ej kunde märka något störande afbrott.”[1]
Efter Normatriumfen kunde hon vara säker om en god framtid i Tyskland, och hon kände sig också lycklig och glad i känslan av att på så sätt kunna bringa hjälp åt dem, som hon så gärna ville bispringa. Bland dem hon först tänkte på var Josephson, som nu i Leipzig och Dresden utbildat sig, men alltid tänkte på Italien såsom landet, där man bäst skulle lära förstå konsten. Jenny glömde ej heller sin vän. Hon skrev till honom: ”Jag har mycket att tala och språka med dig om. Välkommen så snart du kan.”[2] Och han kom en dag före julafton. De firade en riktig svensk julafton samman och tänkte på tiden för 3 år sedan, då Jenny och Henriette Nissen i Paris firat en sådan också på svenskt vis i främmande land. Ett gott engagemang erbjöds henne just i juldagarna, och första tanken var på vännen. ”Du kan, när du vill, resa till Italien” — så lydde orden till den överlycklige musikern. Den allvarlige, känslige, djupt reli-
88
