giöse Josephson skriver i sin dagbok om den stunden: ”Hvarje dag visar mig nya sidor af hennes karaktär, och jag vet ej, om min tacksamhet eller min beundran är den större. Jag kommer allt mer och mer i ett innerligt broderligt förhällande till henne, och jag är därför också i stånd att med glad tacksamhet emottaga af henne, hvad af mången annan jag skulle emottaga med en viss sinnets betryckthet. Jag kan blott önska, att i hennes oroliga lif friden en gång behåller segern.”
Den 5 jan. 1845 skedde sedan första uppträdandet i Fältlägret i Schlesien, och denna med mycken nyfikenhet efterlängtade dag blev en ny triumf för henne. ”Sången skön, spelet sant, lifligt och varmt, bifallet friskt och hänryckt”, skriver Josephson, som var på premiären. Själv omtalar hon för fru Lindblad, att hon kände sig så lycklig över Meyerbeers ”öfverdådiga belåtenhet” och kände en lättnad att ha kunnat förmå ge en relief åt hans opera, som genom m:lle Tuczeks ”slynaktiga” uppfattning höll på att gå i kvav. ”Jag nästan tror, att jag firade en större triumf än i Norma.”[1]
Med Josephson var hon en afton hos fru Bettina Arnim och kunde ej begripa, ”hvart tiden tog vägen”, så roligt hade de. Gumman var, tyckte Jenny, ”gudomligt barnslig”, något som just slog an på en sådan natur som Jenny. Meyerbeer var med, och Jenny sjöng för honom några av Josephsons sånger. Alla hade varit förtjusta i dem, skrev kompositören.
Några dagar efter denna afton hände något ledsamt, som kom att kasta sin skugga över hennes liv nästan ända fram till den tid, då hon för alltid lämnade scenen. Jenny uppträdde för andra gången som
89
