Sida:Norlind Jenny Lind 1919.djvu/97

Den här sidan har korrekturlästs

rens milda sol vara ett förebud till en lång, lång fortsättning” (Rellstab).[1]

Om hon således slog fullständigt igenom å scenen, må vi dock ej tänka oss, att hon ej även som konsertsångerska vann glänsande framgångar. Den första gången var d. 13 febr. 1845. I kritiken om denna konsert heter det, att det syntes, som om konsertsångerskans lysande bravur t. o. m. övergick den dramatiska artistens, ”ehuru naturligtvis i en underordnad sfär”.

Den sista konserten var d. 13 mars och då för väl- görande ändamål. Även efter denna var avskedet ovanligt innerligt. Pressen gav uttryck åt publikens stämning i orden: ”Många hjärtliga välsignelser följa henne på hennes väg, där hon icke kan annat än erfara rik tillfredsställelse öfver att ha gjort så mycket och varit så uppriktigt värderad.”[2] Ett lika vackert farväl, om ej vackrare, lär konungen av Preussen ha sagt: ”Om Ni reser, skola våra tårar beledsaga Er, men om Ni stannar kvar, skola de förvandlas till pärlor.”[3]

Hon uppträdde under vintern även å talrika konserter vid hovet och sjöng för övrigt ofta och gärna i de konstnärliga hemmen. Av dessa senare blev efter hand professor Wichmanns henne allt kärare, och hon hade där i professorskan en ömmande moder, som i allt sökte bistå henne.

Vi skola i ett annat kapitel uppehålla oss vid hennes konsertsång, men vilja blott nämna, att hon vid konserterna mestadels sjöng arier ur operor. Detta var även i överensstämmelse med vid denna tid rådande mod. Tillfälligtvis kunde en och annan solosång insmyga sig men då nästan aldrig någon mera betydande romans utan en eller annan visa av enk-

  1. 8) HR I, 240.
  2. 9) HR I, 244.
  3. 10) LL 268.

93