lare slag. De svenska folkvisorna sjöng hon vid denna tid ännu mera sällan offentligt, däremot dessa så mycket mera i hemmen och de slutna kretsarna. Hennes norska Fjällsång var ett omtyckt bravurnummer, likaså var I. Bergs Herdesång (”Fjärran i skog”) en stående sång vid soareerna. Någon gång kunde man även få höra en och annan sång av Lindblad eller Josephson, och hon lät härigenom dessa kompositörer bli kända i Tyskland. Av Lindblad utgav Breitkopf & Härtel ett litet häfte sånger och av Josephson trycktes hans flesta sånger å tyskt förlag (Breitk. & H.). Man erkände i Tyskland allmänt, att det var Jenny Linds sång, som låtit dem bli kända och sjungna i Tyskland. Hon bidrog på så sätt till den svenska musikens anseende i främmande land. Man talade fr. o. m. nu ej föraktligt om den svenska tonkonsten. De blivande svenska tonkonstnärer, som efter hand sökte sin utbildning i Tyskland, kunde vara förvissade om ett aktningsfullt bemötande — de kommo ju från ”den svenska näktergalens” land. Jenny Lind har själv många gånger i sina brev uttalat sin glädje över, att hon fått tjäna den inhemska tonkonsten och berett väg för förståelsen av den nordiska egenarten.
Mitt under all hänförelsen för hennes sång och all den vänlighet hon från alla håll fick röna, kunde hon dock ej låta bli att ständigt längta hem. Redan i februari skrev hon till sin förmyndare: ”Alla människor äro så goda mot mig, att det skall just fordras en sådan gränslös kärlek till hemmet, som jag har, för att ändå — mitt opp i all denna härlighet — längta själen ur mig efter Sverige. En obegriplig hemlandskänsla ligger i djupet af min själ, och jag skattar mig outsägligt lycklig, som äger den,
94
