100
men måste därmed offra de stora verkningsmedlen till förmån för de små.
Hand i hand med dessa populariseringssträvanden gick utvecklingen från kyrklig till profan tonkonst. Jämte den enkla tillfällighetsvisan odlades dansen, men ej den tunga hovdansen från Kristinas dagar utan den enkla sirliga borgerliga. Allemandens, courantens och sarabandens tid var förbi, och menuetten och polonäsen gjorde sitt inträde.
Denna genomgående nedgång i högre musikodling är i yttre hänseende en följd av de med 1700-talets begynnelse allt talrikare vordna krigen. Under tiden 1700—1720 tyngdes landets hela andliga odling under ett allt svårare krigsok. Al glättighet flyktade in under hemmets tak, dämpades och blev stillsam och innerlig men utan liv och hänryckning. Allt mindre blevo resurserna, allt färre uttrycksmedlen, allt tystare musiken.
Även hovets musik fick sin prägel av de yttre förhållandena. Efter Gustav Dübens död uppehölls hovkapellmästarebefattningen av hans son Gustav Düben d. y. I yttre hänseende kvarstod han som chef i tio år, men i verkligheten sköttes sysslan av förutvarande vice kapellmästaren Christian Ritter. Gustav Düben d. y. var född 1659 och hade 1682 blivit kammarpage hos kronprinsen. Med Karl XII:s tronbestigning förändrades hans ställning till att bli konungens närmaste förtrogne. Han adlades redan 1698 och blev sedan konungens trogne följeslagare överallt under krigen. 1712 blev han hovmarskalk och upphöjdes 1718 i friherrligt stånd. Hans död inträffade 1726. Något högre musikaliskt intresse synes han ej ha haft, och några kompositioner av hans hand äro ej bekanta.
