Gustav Dübens syster Emerentia följde konungens syster Ulrika Eleonora lika troget och även här blev hållandet med åren allt förtroligare. Som hovfröken stod hon vid prinsessans sida ända till sin död 1743. Om hennes musikaliska begåvning veta vi intet, men helt säkert har hennes ställning som Ulrika Eleonoras förtrogna berett vägen för brodern Andreas, vilken 1699 efter sin äldre broder Gustav blev hovkapellmästare. Han var född 1673 och omtalas redan 1686 som discantist i hovkapellet; 1689 intogs han som instrumentist och tjänade sedan under brodern intill 1699, då han i Christian Ritters ställe blev underkapellmästare och med dennes definitiva avgång året därpå ordinarie hovkapellmästare. Han var sedan ledare av ett hovkapell, som i början bestod av 11 musikanter men sedan något minskades. Redan 1702 klagade han över, att de flesta musikanterna voro så gamla och avsigkomna, att de på grund av sjukdom ej kunde göra någon tjänst. Med de följande ären blevo förhållandena snarare sämre och Düben klagade över, att lönerna ej längre regelbundet utbetaltes.
Av allt detta framgår, att hovkapellet med landets utarmande under krigen även blivit lidande, och att följaktligen föga håg för större musikprestationer förefanns.
Andreas Düben synes även som kompositör haft den mera blygsamma ställningen av kammarkompositör hos systern Emerentias prinsessa. Detta kall synes han ha skött till Ulrika Eleonoras stora tillfredsställelse och blev snart lika avhållen som systern. 1707 blevo Andreas och Emerentia på en gång adlade. Fyra år senare erhöll Andreas kammarherrevärdigheten och fick sedan vice kapellmästare (Gott-
