108
hade de nya avgått med seger. Detta framträder tydligt i 1693 års kyrkoordning. Om Introitusantifonen nämnes ej något, utan Confiteorgruppen glider obemärkt över i Syndabekännelsen. Därefter följer som förut Kyrie. Vid Gloria sker likväl en återgång till det medeltida sångsättet. Sedan prästen sjungit “Ära vare Gud i höjden“ svarar församlingen “Och frid på jorden etc“. I stället för Laudamus sjunges “O Herre Gud av himmelrik“ (G. Ps. 190) eller “Allenaste Gud i himmelrik“ (G. Ps. 192). Gradualantifonen är försvunnen. I Psalm- och Evangelieboken av 1695 finnas före evangeliet på var söndag hänvisningar gjorda till några lämpliga gradualpsalmer, som kunde användas. Symbolum apostolicum skulle städse sjungas. På högtidsdagar och stora bönedagar borde i stället Symbolum Nicænum brukas. Till predikopsalm lämnades fritt val. Av liturgiska ordningen efter predikan upptogs den äldre föreskriften, att Sanctus skulle läsas eller sjungas. Efter välsignelsen skulle vid utgången sjungas första versen av “Förläna oss Gud så nådelig“ (G. Ps. 310) och sedan bönepsalmen “Gud give vårom konung och all överhet“ (G. Ps. 311) eller ock någon annan. Till avslutning följde således tvenne psalmer efter varandra. Angående prästens sång stadgades, att evangelium skulle sjungas, när Herrans Nattvard beginges, eljest skulle endast episteln sjungas. Instiftelseorden fingo såväl läsas som sjungas. “Fader vår“ före kommunionen kunde även sjungas. Vid tacksägelsen efter nattvarden och välsignelsen lämnades fullständig frihet mellan sång och tal.
Vad som vid hela denna kyrkoordning mest framträder, är dess bestämdhet och klarhet. Frihet mellan olika bruk gives ej. I hela Sveriges rike såväl i stad som på land skulle samma ordning ske. En för hela riket bestämd psalmbok hade man redan 1643 i “Svenska Upsala psalmboken“ erhållit. Ett
