114
nykomponerade av Hoppe. Alla äro försedda med Basso continuo. Tyska församlingen i Stockholm hade redan 1695 erhållit ny sångbok: “Neuvermehrtes Stockholmisches Teutsches Gesangbuch“, Stockh., stadfäst av konung Karl XI. Nya upplagor utkommo 1706 och 1707. Av mässan trycktes en särskild upplaga år 1697: “Teutsches Handbuch“, Stockholm.
Utförandet av kyrkosången tillhörde i början av 1600-talet, som vi redan lärt känna, kören tillhopa med församlingen. Största parten tillföll kören, församlingen deltog endast vid de mera vanliga sångerna. Så småningom utvecklade sig likväl församlingssången till att bliva den förnämsta, efter vilken kören hade att rätta sig. Biskop Laurelii kyrkoordningsförslag från mitten av århundradet stadgar därför: “I alla församlingar, särdeles i städerna, skall man beflita sig om en vällydande melodi eller sammansång, så att sången emellan kören och den andra delen av församlingen alltid stämmer överens, och med tonen varken för mycket och långsamt drages, eller förhastas.“ I städerna skulle skolbarnen tillhållas att sjunga i kören. På landet, där ingen körsång förefanns, skulle klockaren under sjungandet stå mitt i kyrkan och “hålla den enfaldiga och olärda hopen rätt vid tonen.“
Den mångstämmiga körsången utvecklade sig under denna tid snabbt. Det äldre diskanterandet synes vid en del kyrkor levat kvar från äldre tid. Laurelius bjuder, att det ej skulle vara tillstatt att “rätta och - egentliga tonen, antingen med röstens sänkande eller upphöjande på diskantevis, som en part göra.“ Under senare delen av 1600-talet blev den flerstämmiga sången särskilt utbredd. Empogragrius föreskriver, att flerstämmig sång “måste brukas, där så ske kan,
