större del i sockenpengarna än en sångare, dock mot villkor, att han undervisade en kamrat på sitt instrument. Det visade sig till sist så inbringande att vara instrumentist, att musikantplatserna blevo föremål för ackord. Den betalning, som erlades av en efterträdare, kallades för successionspenningar.
Av de instrument, som brukades, synas ännu blåsinstrumenten ha spelat huvudrollen. Från Kalmar meddelas, att domkapitlet 1659 lät “från Stockholm betinga för skolan en kvartbasun efter de där göras“. Vid Maria skola i Sthlm söktes år 1670 en “tubanista“, som kunde informera lärjungarna på instrumentet, eftersom den ordinarie läraren på instrumentet var avliden. Rector cantus E. Ling vid Västerås skola klagade över att så länge behöva “dragas med basun och trumpet, som då (1670-talet) mycket brukades“. Om kyrkoherden i Järna, Västerås stift, Laurzelius, omtalas, att hans färdighet på trumpet och basun var så stor, att djäknar sändes från Västerås till Järna för att av honom informeras i konsten. I Växiö skola omtalas från 1600-talets senare år en särskild instrumentallärare, Seidenzopf. Vid ett litet upplopp av lärjungarna 1699 hade dessa musik med sig, två diskantfioler och en basfiol. I en inventarieförteckning från år 1725 nämnas följande musikinstrument, av vilka helt säkert flera tillhörde skolan sedan 1600-talet: basfiol, basflöjt, kvintflöjt, diskantföjt, tenorbasun, alt- och basbasun.
Denna instrumentalmusik vann även insteg i kyrkan och särskilt de gälla mässingsinstrumenten blevo brukade vid festliga tillfällen. Att man ej gärna såg denna nya anda framgår av några förordningar. Ett kyrkoordningsförslag från andra hälften av 1600-talet, författat av biskop Laurelius, stadgar: “Ingen
