132
känd för sitt goda spel. 1717 lät Roman fästa sig vid hertigens av Newcastle kapell. 1720 kallades han dock genom svenske ministern i London tillbaka till Sverige, s. å. som hans fader dog (12 febr.). Han tog sedan verksam del i all den officiella musik, som förekom vid hovet.
1725 komponerade han en festkantat för konungens födelsedag d. 17 april; 1726 en annan för drottningens födelsedag d. 23 jan.; nyårsdagen 1727 en “Cantata zu einer Taffel-Musik bey der Köngl. Taffel“; en särskild festmusik vid konungens återkomst från sina tyska arvländer den 13 nov. 1731; därjämte en kantat vid Ulrika Eleonoras födelsedag 23 jan. 1730. Tillika utgav han 1727 Sonate a flauto traverso, violone e cembalo med en dedikation till drottning Ulrika Eleonora, omfattande 12 sonater. En annan instrumentalmusik, dock endast i handskrift bevarad, skrev han vid 30-talets början för en “festin“ hos ryske ministern greve Golovin. Denna musik är en suite för stråkorkester i ej mindre än 45 satser.
1735 lämnade han hovkapellet i hovkapellisten Gustaf Wittes händer och for ånyo utrikes. Färden gick åter till England, sedan till Paris och därefter till Italien. Han dröjde först i Rom och Neapel, for sedan över Padua, Florens, Bologna, Venedig till Tyskland (Wien, München, Augsburg, Dresden, Berlin) och återkom i juni 1737 till Stockholm.
I kapellet synes han sedan ha varit mindre verksam. Redan 15 mars 1738 anställdes Petter Brandt som konsertmästare (första gången denna titel förekommer i Sverige) omedelbart under hovkapellmästaren. Överhandtagande sjukdom synes ha tvingat honom att åtminstone tidtals söka landet. 1744 inköpte
