“Ett tal om dödssängs bättring", vilket i tryck utkom 1743 i Stockholm. I alla dessa arbeten röjer Roman en ovanligt klar och ren behandling av svenska språket.
I hovkapellet skedde under Romans tid ingen nämnvärd förändring. Endast discantisterna utbyttes mot tvenne sångerskor. Att så verkligen är förhållandet kan synas förvånande, då Roman själv på 1730-talet lär ha yttrat: “Då jag 1720 uppförde kröningsmusiken, voro vi allenast 20 musici och knappt någon fanns i collegierna, som kunde biträda utan måste förskrivas från gymnasierna. Nu äro vi långt över 100 och alla i Stockholm“. Emellertid kan härmed ej menas, att hovkapellet med ens vuxit till detta stora antal, utan endast att vid uppförandet av stora körverk Stockholm kunnat lämna så många hjälpkrafter, att man ej behövt anmoda landsorten om hjälp. Att Roman förmått skapa ett så livligt intresse för musik kan ju vara hedrande nog för honom.
Av musikerna i hovkapellet på Romans tid ha vi redan nämnt Gustaf Witte och Petter Brandt. Av dessa var den förre ställföreträdande kapellmästare under Romans utrikesresa 1735—37. Om honom känna vi endast, att han 1704 inträdde i hovkapellet som instrumentist och kvarstod där till sin död d. 8 dec. 1759. Alltsedan 1722 nämnes han i räkenskaperna som första namnet bland kapellisterna. Petter Brandt antogs i hovkapellet d. 10 maj 1735 och befordrades d. 15 mars 1738 till konsertmästare; Den 14 jan. 1745 blev han hovkapellmästare och kvarstod som sådan till sin död d. 9 aug. 1767; sedan 1759 med Anton Perichon som konsertmästare.
Som andra namnet efter Gustat Witte nämnes