efterträdde 1765 sin fader som organist vid Storkyrkan. D. 18 juli 1750 erhöll han fullmakt på hovkapellmästares titel med åliggande att vid hovet tjänstgöra som konsertmästare (omtalas dock ej i hovkapellets räkenskaper). Först d. 21 juni 1762 fick han den därtill hörande lönen. Han dog d. 21 april 1780. Zellbell hade erhållit en omsorgsfull musikalisk utbildning. I komposition var han elev av J. H. Roman och Telemann i Hamburg. Någon tid vistades han i Petersburg, där han på zarinnan Elisabeths namnsdag uppförde en opera. Som kompositör uppträdde han först 1742 med en ouverture för stråkar, komponerad i Scarlattis stil (Upps. bibl). Vid Adolf Fredriks val till konung 1750 skrev Zellbell en särskild festkantat efter ord av Hedvig Charlotta Nordenflycht. Från senare tid finnes i behåll en operabalett “Sveas högtid eller Fria konsternas vördnadsoffer åt Dygderna“, vilken var ämnad att uppföras vid avtäckningen av Gustaf I:s bildstod d. 23 mars 1774 men förhindrades genom hertigen av Södermanlands förmälningshögtidligheter att givas på teatern. Musiken uppfördes likväl nyssnämnda dag på Riddarhussalen. Zellbell verkade även som musiklärare. Huvudsakligen på hans initiativ var det Musikaliska akademien kom till stånd. Själv blev han direktör vid akad:s informationsverk 1772 och kvarstod som sådan till 1774.
J. G. Oxenstjerna omtalar i sina Dagboksanteckningar för d. 8 jan. 1769 Zellbells konstnärsskap som mera enkelt och innerligt än lärt och pedantiskt: “Han spelte fantasier, men så ljuvliga, att de överträffade allt, vad jag någonsin hört, och så enfaldiga tillika, att jag liksom trodde mig ständigt kunna höra förut, vad ton skulle följa.“
