Sida:Norlind Svensk musikhistoria 1918.djvu/19

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

10

Snorre omnämner i prosaiska eddan trälinnornas sång vid Grottekvarnen. Arbetssång omtalas även i Snorres konungasagor: Sigurd Slemme for bort med sin hird och kom till en mäktig man vid namn Simon. “När konungen red genom byn, hörde han ur ett hus en fager sång, som behagade honom mycket. Han red då dit och såg, hur därinne en kvinna stod vid kvarnen och sjöng förunderligt väl, under det hon malde.” I övrigt nämnas trollsånger, men även dessa synas ha varit som skaldesången rent recitativiska. Å intet ställe meddelas, att sång ackompagnerats av instrument.

Crotta
Crotta

Crotta.

Den rena instrumentalmusiken utan sång omnämnes ofta och synes även ha varit omtyckt inom alla samhällsklasser, dock torde det vara riktigast att antaga, att denna instrumentalmusik varit bunden vid privatlivet och ej utövats av yrkesmusiker. Överallt i Norden övades musiken för dess egen skull. De instrument, som före 1100-talet brukades, voro få. Blåsinstrumenten kallade till strid och samlade till möten. Endast ett generellt namn på blåsinstrument förekommer: lur (luđr), och huru detta varit beskaffat, veta vi ej. Om Heimdal heter det, att han blåste i gjallarhorn, så att det hördes över hela världen. Även om stränginstrument brukades endast ett allmänt namn nämligen ’harpa’, och under detta förstods dels lyrartade instrument dels harpa. Lyran var sannolikt äldst och torde under den äldre tiden ha varit det enda stränginstrumentet i Norden och som sådant även det enda i hemmet brukade. Harpan