190
musik var energi, likasom i hans snille och tänkesätt. Dit hänförde sig alla andra egenskaper av hans komposition. Ingen visade sig till hälften, utan alla voro hela och fullbordade, men gingo icke utöver gränsen av det sanna och naturliga. Man såg i hans sättning, att han älskade Glucks stil, som ock bäst stämde överens med hans manliga karaktär. Därföre, ehuru man ej kan frånkänna honom de egenskaper, som merendels hos andra kompositörer finnas strödda och omfatta hos den ene mest det behagliga, hos en annan det naiva och lekande, hos en tredje det ömma och smältande, såg man likväl att hos Kraus var det djupa, det dystra, det nervfulla egentligen rådande, där han visade sin fulla mästerstyrka, och varuti, om icke en för tidig död mellankommit, han med tiden säkert hunnit till Glucks fullkomlighet i den lyriska, ävensom han i instrumentalmusiken till en viss höjd redan upphunnit Haydns lekande och naiva samt Mozarts högst överraskande och sångbara sätt och äntligen i kyrkomusiken, vartill han satt allenast några få stycken, till Händels majestät och jättestyrka, helst om han levat i ett land, där kyrkomusiken varit mera känd och älskad.“
Kraus mest betydande arbete är Kantaten vid Gustaf III:s begravning. Här har han i den stora formen skapat ett verk, vilket i klassiskt ren formbehandling nästan kan ställas i bredd med Mozarts bästa. Över det hela ligger en tung, dyster stämning, som så väl passade Kraus’ naturell. Av större vokalverk kan utom detta nämnas Kantaten vid Gustaf III:s födelsedag, skriven i Wismar d. 22 nov. 1782. Av instrumentalverk stå hans symfonier högst. “Kraus symfonier“, säger Frigel, “äga alla ett ypperligt värde och äro fulla av karaktär, än högtidliga och prakt-
