är ej uråldrig i Norden och har ej varit känd hos germanerna från början.
.jpg)
Harpa.
Först med vikingafärderna och förbindelsen med Irland blev harpan känd i Norden och upptogs efter hand, ehuru den ännu på 1000-talet var mera sällsynt. I poetiska Eddan förekommer den omnämnd (som generellt namn på stränginstrument) i de äldre sångerna endast en gång: En herde Egder hos en jättekvinna satt på högen i Jutunheim och “slog harpa“ (’Sat par á haugi och sló hörpu gygjar hirđir, glađr Egđir’: Völuspa 34). I övrigt sättes harpan i den poetiska Eddan endast samman med hjältesången om Gunnar Giukason i Nibelungsagan. Sagan om Gunnar är emellertid av yngre datum och synes vara av nordisk härkomst, då någon harpospelande Gunnar ej omtalas i tyska källor. I allmänhet är Gunnar en i alla nordiska former omtyckt hjälte. Han kastas i ormgropen men söver där ormarna med sitt harpospel. I de äldre formerna omtalas endast hans harpospel och då givetvis utfört med fingrarna. I de senare yngre källorna tänkes han dock med händerna bakbundna på ryggen, spelande med tårna så skickligt, att ingen ens med händerna kunde övergå honom. I Völsungasagan heter det härom: “Nu blev Gunnar satt i en ormgård, där det fanns en mängd ormar och hans händer stramt bundna. Gudrun sände honom en harpa, och han visade sin färdighet och slog med konst harpan med tårna, och så fagert spelade han, att ingen tycktes ha hört någon spela så vackert med händerna. Så länge höll han på med denna idrott, att alla ormarna
