fulla (D-dur 1789), än briljanta och naiva (Ess-dur), än allvarsamma och dystra (d-moll), än sorgliga och sönderslitande (e-moll 1783). Av dessa är d-mollssymfonien med foga till större delen av Albrechtsberger. Av Kraus’ hand är blott första Largot, vilket han sedermera använt som introduktion till Begrävningskantaten.
.jpg)
Kraus författade även ett större instrumentalverk vid Gustaf III:s bisättning (c-moll). För kammarmusik skrev han: en kvintett i D-dur (Wien 1783), 7 stråkkvartetter, en sonat för violin och violoncell, och en sonat för flöjt och altviol. Bland Kraus’ mindre verk märkas sångerna: Aria ur Metastatios Demafoonte “Misero Pargoletto“ (Venedig d. 18 nov. 1783); duetten “Se non ti moro allato“ ur Metastasios Adriano in Siria (d. 8 maj 1787); rondon “Innocente Doncelletta“. Av sånger vid piano utkom på Breitkopf & Härtel 1796 “Vingt airs et chansons“; 7 sånger äro tryckta i Musikaliskt Tidsfördrif; 19 sångstycken förblevo i manuskript. Av klavermusik finnas i behåll en sonat med ackompanjemang av violin och violoncell, 4 för violin och piano samt 2 för piano ensamt; dessutom ett Thema med variationer tryckt i Mus. Tidsfördr.; ett Rondo med variationer och en Svensk Dans med variationer. I sin sångmusik verkar Kraus mindre naturlig. Stilen är något för torr, och melodien saknar tillräckligt uttryck. Hela hans naturell låg bäst för de stora formerna. Det var just detta storslagna, djupa och tankedigra hos Kraus, som gjorde, att han ej av sin samtid blev rätt uppskattad. Man fann honom något för mörk i sitt manér“. För eftervärlden står Kraus emellertid som Gustavianska tidevarvets mest helgjutna, formrenaste tonskald.
.jpg){kind=link}