manson att överse och rätta språket i sina svenska musikläroböcker. Som orgelspelare var Wikmanson synnerligen framstående. Han medverkade även vid förbättrandet av orgelverket i Storkyrkan. Klavérspelet studerade han grundligt, särskilt efter C. Ph. Em. Bachs “Über die wahre Art das Clavier zu spielen“. För sina stora teoretiska kunskaper erhöll han tillbud av Mus. Akad. att hålla föreläsningar i musikteori, men hindrades likväl härifrån av brist på tid.
|
Av Wikmansons kompositioner äro ej många kvar, men de som finnas, äro högst betydande arbeten. Ett av hans första verk var en sonat i h-moll med en final, som han gav namnet Hönshuset, “ett mycket naivt och oskuldsfullt stycke“. Vid mitten av 1780-talet började han slå sig på stråkkvartetten, en form, vari han skulle nå sin högsta fulländning. Tre stråkkvartetter (i d-moll, e-moll och b-dur) utgåvos efter hans död i tryck i Stockholm och tillägnades Josef Haydn. Här träder Wikmansons kompositionsart klarast i dagen. Wikmanson är framför allt en musikalisk tänkare. Han älskar fin kontrapunktisk utarbetning och noggrant avmätta melodiska former. Han äger plastisk formfulländning i förening med djup känsla. Alla kvartetterna präglas av självständigt, karakteristiskt arbete. I likhet med Kraus var Wikmanson framför allt allvarlig och djup i sina kompositioner. Men dessutom framträder även ett annat drag, som mindre kom i dagen hos Kraus, det var humorn. Lekande, kvicka, spirituella tongångar omväxla ofta med de tunga, allvarliga. Man märker kanske häri mest, att han noggrant studerat Haydn. Wikmanson komponerade även några småsånger för klavér, vilka likväl alla äro i den äldre arieartade stilen. Han utgav dessutom 1781 i tryck i Stockholm Två violoncellsolo och Tre sonatiner för zittra. Slutligen medverkade han även vid musiken till skådespelet Eremiten |
