196
samt tjänstgjorde vid flere riksdagar i statsutskottet, statskommissionen och statsberedningen. 1801 begärde och erhöll han tjänstledighet. Hur allvarligt Frigel än skötte sina tjänsteåligganden, glömde han likväl aldrig tonkonsten. Han blev 1797 sekreterare i Mus. Akad. och var samtidigt 1811—34 inspektör för undervisningsverket, 1814—30 lärare i harmoni. Ända till sitt 91:sta år bibehöll Frigel sina själskrafter och förestod Mus. Akad. som sekreterare. Först 1841 begärde han tjänstledighet. Till minne av hans verksamhet lät Mus. Akad. trycka en minnespenning. Den 24 nov. 1842 avled han.
Frigels kompositoriska verksamhet är ej ringa. För operan lämnade han musikbidrag till dramat Eremiten (uppf. d. 3⁄1 1798). Av större tonverk kunna nämnas: en högtidskantat given i Mus. Akad. 1795 samt åtskilliga kyrkokantater (uppf. i Jakobs kyrka); sorgmusiken över Wikmanson 1801; en stor symfoni med fuga, uppf. å Riddarhuset såsom inledning till Mozarts Requiem 1805. Vid 1809 och 1810 års riksdag kallades han av ecklesiastikutskottet att biträda med upplysningar angående koralverket. Han kvarstod sedan i psalmkommittén 1811—18, då Hæffner insattes i hans ställe. Samtidigt med de kyrkomusikaliska studierna författade han ett oratorium Försonaren på Oljoberget efter text av Samuel Ödman, vilket tonverk under Du Puys ledning första gången uppfördes 1815 på kgl. teatern, andra gången i något omarbetad gestalt Långfredagen 1820 på Riddarhuset. Frigels sista stora musikverk var en kantat med ord av Wallin, som uppfördes av Mus. Akad. i Storkyrkan 1816.
De av Frigel högst skattade kompositörerna voro Gluck, Händel och Haydn, däremot ej i lika grad J. Seb. Bach. Frigels fordringar på en sann tonkonstnär voro: en klar
