karakteristisk uppfattning av texten, en tydlig proportion mellan delarna, en ren och klar harmoni, otvungna och flytande modulationer, utan allt effektsökeri, rikedom och omväxling i stämmor samt en ytterst sorgfällig omvårdnad av deklamation och prosodi.
För att rätt förstå den riktning, vars förnämste målsman Åhlström blev, må vi kasta en liten blick på den tyska sången under andra hälften av 1700-talet.
Samtidigt med den tyska litteraturens omskapande genom Klopstock på nationell bas, hade genom Johan Adam Hiller en ny nationell musikform, Sångspelet, skapats. Denna nya musikform gick framför allt ut på att ersätta de förkonstlade arierna med enkla folkliga visor. Förebilden för dessa visor blev snart den tyska folkvisan. Enkelhet och lättfattlighet blev huvudsaken. Det kontrapunktiska och lärda arbetet avskyddes. De förnämsta representanterna för denna skola på visans område blevo Schulz och Reichardt. Då denna riktning på 1780-talet nådde Sverige, kom den i viss mån att antaga annan karaktär. Den franska chansonen hade förut genom operan vunnit insteg och bemäktigat sig alla sällskapliga kretsar. Den stil, som därför uppstod nu, då svenska kompositörer grepo sig an visans former, var väsentligen en blandning av fransk chanson och tysk visdiktning jämte en svagare inverkan från den svenska folkvisan. Förnämsta representanten för denna konstforra blev Olof Åhlström.
Olof Åhlström föddes den 14 aug. 1756 på Näsby herregård i Vårdinge socken, Södermanland, av bondeföräldrar. Sin första musikundervisning erhöll han av organisten i församlingen. Vid 16 års ålder begav han sig till Stockholm för att vidare
