17. Romantikens tidsålder
(1809—1830).
Tiden efter 1809 kännetecknas inom musiken liksom inom litteraturen av allt starkare tyska strömningar. Gustavianska tidsåldern hade varit den franska smakens och elegansens glanstid. Klarhet, distinkthet, förståndsmässighet hade varit dess lösen. Den nya tiden begynte med att protestera mot alla de ideal man förut haft, och först efterhand framvuxo verkliga nya positiva ideal. Detta nya blev i första hand ett framhävande av det omedvetna, intensiva, geniala med känslostämningar som det högsta. För tonkonsten betydde detta ett betydligt framsteg. Förut hade man erkänt musiken endast som hjälp åt diktkonsten, musiken skulle imitera, måla och beskriva. Den nya tiden med sitt känslosvärmeri återgav tonkonsten full frihet, ja, upphöjde den till rang av första konst utöver både diktkonst och måleri. Tonkonstnären blev föremål för allas dyrkan, och den sorglöse vandrande musikern med instrumentet på rygg lovsjöngs i alla tonarter av både diktare och målare.
Det krävde strid, innan denna nya tidsströmning kunde helt tränga igenom och genomsyra sinnena. Framför allt inom operan, denna den goda smakens
