uppdrag, som i stället gavs åt Hæffner, vilken nu med Geijer vid sidan hastigt bragte verket till avslutning. 1820—21 utgavs Svensk koralbok (del II med koralhistoriska anteckningar). Sina åsikter preciserade han ytterligare i sin 1822 utgivna samling Preludier till melodier i svenska koralboken samt marscher. 1820 hade Hæffner blivit vice organist vid domkyrkan (1826 ordinarie). De ledande principerna vid Hæffners koralarbete voro att återföra melodierna till gamla allvaret och högtidligheten, eller som han själv kallade det “reformera i grekisk anda“ Tretakten blev så gott som alldeles avskaffad, och alla tonerna blevo rytmiskt likvärdiga. Hæffner vann i Uppsalaprofessorerna (Geijer, Atterbom, Törneros m. fl.) de ivrigaste försvararna för sina åsikter. I Stockholm fortsatte dock såväl Frigel som Åhlström att ivrigt protestera mot hans åsikter.
Inom solosången kom Hæffner att få en viss betydelse såsom fosforisternas musikaliska hjälpare och tonsättare. Han tonsatte bl. a. Manhem, Vikingasäten, Majsång. 1819 trycktes i Uppsala Zehn lyrische Versuche mit musikalischer Begleitung och 1822 utgåvos hos Breitkopf & Härtel i Leipzig Svenska sånger med ackompanjemang av pianoforte.
Ännu ett arbete skulle genom Hæffner bringas till mognad: studentsången. Någon ordnad manskör hade aldrig funnits i universitetsstaden, utan ungdomen samlades, övades och sjöng vid alla akademiska högtidligheter. Allt berodde på universitetets director musices. Med andra decenniet av 1800-talet hade i Tyskland uppstått en rörelse att skapa en särskild sångart för manskvartett i fosterländsk anda. Denna rörelse nådde tidigt Uppsala, och Hæffner passade på att, då högtidliga minnesfester så krävde,
