242
sista skalden, Rösten, Riddar Toggenborg, Vikingen m. fl. Därjämte hade han skrivit några pianosonater, en sonat för 4 händer, en cellosonat m. m. På 20-talet tillkom ytterligare förutom en del kammarmusik flera manskvartetter och solosånger. De nu mest sjungna trycktes på 1830- och 40-talet i små häften. I dessa sista sånger hade han dock rönt inflytande av den samtida nya musiken, vilken i Sverige representerades av A. F. Lindblad. Geijer tillhör på så sätt tvenne tidsåldrar, såväl tiden före som efter 1830. Han ägde smidighet nog att taga sig an även nyare rörelser inom tonkonsten och sökte noggrant sätta sig in i såväl den dåtida operan som kammarmusiken, orkestermusiken samt solo- och kvartettsången. Han blev på detta sätt en verklig ledare för de unga, som i Uppsala sökte utbilda sig inom musiken. Alla den nya tonkonstens bästa personligheter under 30-talet ha suttit vid Geijers fötter som lärjungar: A. F. Lindblad, J. A. Josephson, G. Wennerberg. Även för den utövande tonkonsten var Geijer ett gott stöd. Nästan alla musikföretag såväl under Hæffners som Nordbloms tid hade sitt stöd av Geijer. Även alla utövande tonkonstnärer, vilka ville låta höra sig i Uppsala, mottogos med värma i Geijers gästfria hem. Själv spelade han gärna piano och förglömde sig ofta i fria fantasier. I hans hem musicerades tämligen regelbundet, och alla musikintresserade studenter voro alltid hjärtligt välkomna i hans hem.
På så sätt blev Uppsala föregångsplatsen för den nya riktningen, och de kommande decennierna, 1830- och 40-talet, stodo under Uppsalaströmningarnas inflytande. I Uppsala mera än i Stockholm hade de nya kompositörerna sin rot, och till universitets-
