18. Senromantikens tidsålder.
(1830-50.)
Senromantikens dominerande personlighet i Sverige blev Adolf Fredrik Lindblad. Tidsålderns alla förtjänster och svagheter framträdde även skarpast hos honom. Såsom äkta barn av Uppsalaromantiken strävade han med Geijer att dikta både i ord och toner. Den korta lyriska stämningsvisan, helst litet skälmsk och barnsligt naiv på en gång, hade i honom sin bästa tolk. Med Uppsalaromantiken delade han även det dilettantiska draget med betonande av den enkla konstlösa melodien med homofont ackordiskt underlag. De stora symfona formerna med polyfon bearbetning och färgrik instrumentering lärde han sig aldrig fullt behärska. Likaså stod den stora operastilen med kraftig dramatisk karakterisering honom fjärran.
Alla dessa för Lindblad karakteristiska egenskaper äro även utmärkande för tiden. 1830- och 40-talen utmärkte sig för ett ensidigt dyrkande av solosången med enkelt pianoackompagnement på bekostnad av instrumentalmusiken och operan. Sången blev allt. Även blev lättfattligheten tidens lösen. Detta dilettantismens allmänna slagord passade även väl till denna
