245
tid, då varje musikbegåvad genast ansåg sig skickad att komponera, viss om att den beundrande sällskapskretsen aldrig skulle svika att sjunga hans lov. Med dilettantismen följde även förakt för den gedigna musikutbildningen. Landets egna musikutbildningsanstalter fingo förfalla, och endast ett fåtal musiker gjorde sig omaket att resa till utlandet att kosta på sig någon kortare musikutbildning. Den begynnande musikkritiken blev dilettantismens trogne vapendragare. Överlägset farbroderlig i tonen mot varje musikprodukt lät den förstå, att endast den stränga goda gamla stilens konst var den berättigade, och därför meddelade den välvilliga råd i harmonilära. Icke ens Lindblad fick gå fri från bockar i kanten på sina utgivna sånghäften. Det fanns visserligen män, som tyckte, att man därvid gick för långt, men detta blott sporrade farbröderna att svänga färlan så mycket kraftigare. Då alla voro auktoritetstroende fanns endast ett medel att få striden bilagd: att fråga tidens stora orakel Spohr i Kassel. Dennes svar blev ej blott ett aprobatur utan t. o. m. ett laudatur in amplissima forma, och alla lästartungorna måste med ens tiga. Detta hände i nådens år 1845. Tidsåldern hade blottat sig, och det gällde hädanefter att mera försiktigt dölja sina svagheter.
Det behövdes en februarirevolution i konstens rike, och denna kom med buller och brak 1850.
Adolt Fredrik Lindblad hade i sin Östgötahembygd träffat samman med Atterbom och fått åtfölja honom till Uppsala 1823. Där omhändertogs den stackars 22-åringen, som sett sig misslyckas med allt, av Geijer, som genast märkte hans stora musikbegåvning. 1824 fick han debutera som sångkompositör med ett sånghäfte tillsammans med Geijer
