246
själv. Året därpå fick han resa utrikes med Geijer och Malla Silfverstolpe. Den sistnämnda hade fattat en stor kärlek till den livlige ynglingen och hjälpte honom vidare till en god utbildning i musik i Berlin, där han fick en beundrande vän i den unge Mendelssohn. Genom fru Silfverstolpes och Geijers förenade bemödanden lyckades det till sist att åstadkomma en tryggad existens åt Lindblad såsom musiklärare i huvudstaden. Därifrån utgav han sedan sånghäften, vilka i synnerhet under 30- och 40-talet vunno stor berömmelse. Lindblad var som äkta barn av sin tid varmt avhållen av alla, och den enda gång han hårt nagelfors av kritiken var 1845, då man rent av måste vädja till Spohrs omdöme för att få den upprättelse han så väl förtjänade. Sedan dess blev han ånyo den omtyckte tonskalden. På 50-talet avtog något hans produktion, och på 60-talet drog han sig redan tillbaka från huvudstaden till den lantliga ron i hembygden.
Ehuru med sin verksamhet tillhörande huvudstaden var Lindblad helt och hållet Uppsalabarn. I Stockholm vantrivdes han, och endast då han kunde resa till Uppsala för att hos vännerna Geijer, Atterbom och Malla Silfverstolpe vila ut, kände han sig rätt hemma.
Geijer påverkades under sin senare produktion i hög grad av den Lindbladska tonen, och de allra flesta av de Geijersånger, vilka levat kvar till vår tid, tillhöra denna period. Hit hör t. ex. de berömda sångerna: “Första aftonen i det nya hemmet“, “På nyårsdagen 1838“, “Mod och försakelse“, “Natthimlen“, “Vallgossens visa“, “Skridskovisa“.
De Geijerska och Lindbladska sångerna komplettera varandra på ett förträffligt sätt. Båda ge en
