även odlat duetten och trion som solosång med piano.
I Uppsala upptog ett studentkotteri, Juvenalsällskapet, dryckesvisan och odlade den efter samma principer som i Stockholm. Sedan sällskapet i det närmaste upplösts, och endast trenne sångare kvarstodo, skrev Gunnar Wennerberg för dem en triosamling utan ackompagnement De Tre, som snart vann en stor popularitet i studentvärlden. Sedan tenoren (Daniel Hwasser) lämnat Uppsala, och endast barytonisten (G. Wennerberg själv) och basen (J. O. Beronius) kvarstodo, upptog man pianoackompagnementet (E. von Stedinck), och Wennerberg skrev då den duettsamling, som fått namnet Gluntarne (huvudsakligen tillkomna åren 1847—50). Denna samling vann hastigt en enorm popularitet, och Wennerberg blev redan första tryckningsåret 1849 föremål för en högst ovanlig popularitet, vilken ytterligare stegrades de två följande åren, då nya glunthäften utkommo. Genren blev normgivande för dryckessången för lång tid framåt och hade på detta sätt bragt den gamla franskklingande Du Puy-sången i glömska.
Med Gluntarne hade Uppsalamusiken gjort sin sista stora insats i den svenska sällskapssången och på ett glänsande sätt avslutat en stor konstepok, vilken långsamt förberetts under Hæffner och Geijer och nått sin höjdpunkt med A. F. Lindblad, Josephson och Wennerberg. Den hade hela tiden haft samma grundkaraktär av poetisk stämningsstycke, förtrolig sällskapssång, enkel och naturlig troskyldighet, allt sagt med dilettantismens tvärsäkerhet och enhet med sig själv. Utan denna dilettantiska bakgrund hade den likväl aldrig kunnat bli så egen-
