254
grundliga utbildningen, men i stället valde den den andra vägen: att betona den medfödda begåvningen, som ingen utbildning behövde. En av tidens mest karakteristiska Stockholmspersonligheter inom musiken blev Abraham Mankell. Genom honom uttalades klarast och skarpast allt det tiden hade att säga i musikaliska ting. Han var sånglärare och mycket avhållen av sina lärjungar, en självlärd trosviss man med hjärtevärma och humor, men fanatiker i sitt försvar, för allt vad han en gång lärt sig älska. Han blev tidens musikfilosof. Ingen kunde skriva vackrare om sången och om den medfödda begåvningens oändliga företräde. Sången var den enda existensberättigade musikformen, den rena instrumentalmusiken en förkonstlad efterprodukt skapad av för mycket lärdom. Mot den lärda musiken klädde han sig i harnesk och gick i härnad mot allt vad canon, fuga, polyfoni, symfoni och sonat hette. Alla dessa den lärda musikens hjälptrupper hade blivit till blott som täckmantel för bristen på gudagnista. Då inspirationen slog fel, hade man gripit till dessa medel för att med lärdom reda sig ur förlägenheten.
Det säger sig själv, att konsekvensen av en sådan lära skulle bli, att man å ena sidan med ljus och lykta sökte begåvningar för att höja dem till skyarna strax, å andra sidan förföljde alla lärdomsanstalter, som med olycksalig lärdom ville föra geniet på avvägar.
Abraham Mankell var född i Christiansfeld 1802; kom till Stockholm 1823, där han s. å. blev sånglärare i Klara skola; 1824 organist i Klara kyrka; 1829 musikdirektör vid Sthlms gymnasium och 1833 sånglärare vid Nya Elementarskolan; därjämte sånglärare i en mängd andra skolor
