och verkade på alla platserna till sin död 1868. Utgav bl. a.: “Harmonia“ 1833, “Lärobok i musiken med särskilt avseende på sång“ 1835, “Berättelser ur kyrkomusikens historia“ 1841, “Blickar i musikens inre helgedom“ 1849, “Sveriges tonkonst och melodiska nationaldikt“ 1853, “Tonkonstens äldsta hävder“ 1854, och slutligen hans namnkunnigaste men också mest ensidiga bok “Musikens historia“ 1864.
I samma anda som Abr. Mankell verkade alla huvudstadens musikkritiker J. M. Rosén, C. V. Bauck och P. C. Boman. För nästan alla dessa konstbedömare var Beethoven — Uppsalakretsens stora ideal alltsedan 20-talet — blott den bizarre lärde, som ständigt sökte originalitet till vad pris som helst. Att A. F. Lindblad skulle finna nåd för deras ögon var därför knappast att vänta. Även han var för lärd. Prins Gustaf, Wennerberg kunde man i viss mån godkänna och även Josephson i hans tidigare alstring, eljest nöjde man sig med att besjunga Crusell och Nordblom.
Fullt så stockkonservativa voro ej alla, men framskrittsmänniskorna voro fridens män och ville undvika strid. Inom operan gick allt lugnt under J. F. Berwald som kapellmästare. Själv var han ett mönster av en plikttrogen tjänsteman och gav hela operainstitutionen en inre soliditet och fasthet. Gällde det däremot framsteg och utveckling var han avgjort den, som följde med endast så långt det var förenligt med pliktuppfyllelsen. Av nya kompositörer infördes under perioden Meyerbeer på svensk scen. Robert af Normandie hade sin premier 1839 och Hugenotterna 1842. Den svenska publiken ställde sig i det stora hela reserverad mot nymodigheterna.
