Sida:Norlind Svensk musikhistoria 1918.djvu/268

Den här sidan har korrekturlästs
259

II). Av hans senare elever vann Oskar Arnoldson särskild berömmelse.

Den sångstil tidsåldern företrädesvis dyrkade var den italienska koloratursången. Såväl Jenny Lind som Mathilda Gelhaar behärskade på ett glänsande sätt koloraturen. Båda hade sin svaghet i patetiska roller, som krävde mera höghet och tragisk kraft. Tidsåldern passade ej heller för Glucks höga patos och undvek den grekiska stilen så mycket som möjligt. Av italienarna var Bellini 30-talets avgud. I Sverige fick man stifta närmare bekantskap med honom på 40-talet men kulminationspunkten i Bellinifebern nåddes dock 1848, då ett italienskt sällskap kom till huvudstaden. Italienska operor gåvos av detta först å Mindre teatern men sedan även å kungl. teatern och själva hovkapellmästaren J. F. Berwald fann sig till sist föranlåten att avgå. Sällskapets orkesteranförare var först Paolo Sperati men, sedan denna blivit kapellmästare i Kristiania, Jacopo Foroni. Efter sällskapets upplösning 1849 stannade Foroni kvar i huvudstaden och blev hovkapellmästare, på vilken post han förstod att hålla de bästa italienska traditionerna vid liv.


Vi ha redan påpekat periodens ensidiga dyrkan av sången och oviljan emot instrumentalmusiken. Den instrumentalmusik, som verkligen övades, stod följaktligen i viss mån utanför den egentliga allmänna strömningen. Tidens stora ledande andar Geijer och A. F. Lindblad älskade instrumentalmusiken icke minst för deras store idols, Beethovens, skull och gladde sig uppriktigt, då en symfoni av Beethoven uppfördes. Lindblad skrev själv en symfoni efter Beethovens mönster. Symfonien (C-dur)