260
uppfördes 1831 (första satsen) och 1832 (hela) i Stockholm men utan framgång. 1839 upptogs den i Gewandhaus i Leipzig och berömdes då bl. a. av Schumann. Ännu en annan i D-dur skrev han, men denna blev ouppförd under hans livstid (given 1901 i Sthlm). Även Josephson, försökte sig inom symfoniformen och komponerade på 40-talet en symfoni i Ess-dur, som 1849 uppfördes i Sthlm, dock utan nämnvärd framgång. Några andra svenska symfonier förekomma under hela perioden ej.
Instrumentala orkesterkonserter gåvos då och då under tiden, men utan någon fast organisation blevo de utan varje betydelse för musiklivet. Körverk med orkester gåvos av det 1820 stiftade Harmoniska sällskapet. Under första tiden var konsul - Lindquister dirigent, sedan J. F. Berwald. Sångledare var I. Berg. Av detta sällskap gåvos oratorier, mässor, kantater av Händel, Haydn, Mendelssohn m. fl. samt även delar ur operor av Rossini, Weber m. fl. Detta sällskap, som ibland, fast mera sällan, även gav instrumentala verk utan kör, delades 1848 i två avdelningar, en instrumental- och en köravdelning. Båda avdelningarna upplöstes 1865. I samband med instrumentalmusikens ringa odling stod det relativa fåtal verkligt framstående instrumentala exekutörer, som framträdde under perioden. Av pianister hade tidsskedet endast ett namn att nämna: Jan van Boom (f. i Utrecht 1807, † i Sthlm 1872). Han kom till Stockholm 1825 och uppehöll sig där genom att ge privatlektioner; uppträdde intill 1847 ofta å konserter, då han spelte kompositioner i den salongsmässiga genren från Hummels och Moscheles’ dagar. Van Boom verkade även som kompositör för piano samt för
