vid konservatoriet sedan 1844. Han skrev flera violinsaker dock mindre i den virtuosa genren än i den melodiskt-romantiska stilen med folkviston. Mera storstilade äro tre violinkonserter av honom. Som sångkompositör åtnjöt han även stort anseende och hörde i detta hänseende till sin samtids bäste (kvartetten “Snabba äro livets stunder“ m. fl.). Även skrev han en del kammarmusik, däribland 3 stråkkvartetter.
Med alla dessa goda violinspelare var det ej svårt att få till stånd kammarmusikensembler i huvudstaden. Redan J. F. Berwald hade under sin konsertmästartid (1815—23) arrangerat kvartettsoaréer, varvid ej blott klassiska mästares arbeten, utan även nyare kompositioner utfördes. Berwald meddelar själv, att dessa soaréer “blevo mycket omtyckta och livligt omfattade av den musikälskande publiken“. Ännu högre steg odlingen av kammarmusiken sedan Mazerska kvartettsällskapet 1823 begynt sin verksamhet. Berwald blev en av sällskapets första medlemmar och utgjorde under hela första tiden ett gott stöd för det unga sällskapet. En nitisk befrämjare av sällskapet blev även J. A. F. Beer. Fr. o. m. 30-talet blev tulltjänstemannen Jonas Falkenholm (1794—1869) ledare av föreningen. Han arbetade med iver för kammarmusiken. Likväl förblev smaken något konservativ i valet av kompositörer. Haydn, Mozart, Onslow, Boccherini, Romberg, Spohr spelades helst, Beethoven och Schubert med en viss återhållsamhet samt Mendelssohn och Schumann endast med stor tvekan. Falkenholm kunde ej fördraga dessa båda sistnämnda romantiker. Av inhemska kompositörer var A. F. Lindblad sällskapets ivrigaste vapen-
