264
dragare. Han tillhörde det fr. o. m. 1827 och komponerade redan första året en stråkkvintett i A-dur. Under senare tid skrev han ej mindre än 7 stråkkvartetter och en kvintett i F-dur, sannolikt alla för Mazerska sällskapet. Därjämte utgav han 1843 i tryck en trio (op. 10) för piano, violin och viola och en duo i D-dur (op. 11) för violin och piano.
Lindblad blev periodens så gott som ende kompositör för kammarmusik. En stor svaghet hos Mazerska sällskapet var dess privata karaktär. För den stora allmänheten blev därför dess verksamhet av mindre betydelse. Genom dess stränga vakande över den gamla smakens tillvaratagande kom sällskapet även att hindra en sund utveckling inom området. Särskilt blev denna kamp mot det nya ominös, då det gällde en svensk kompositör, vilken mer än alla andra haft möjligheter att bli den instrumentala stilens och särskilt kammarmusikens store nydanare: Franz Berwald, tidsålderns enda storslagna geni, nående långt utöver dilettantismen. Just för en sådan personlighet var sfären avgjort för trång. Därför fick han biltog irra omkring utan hem för sin tonkonst, och när man äntligen uppdagade hans kraft och förmåga, voro hans bästa dagar gångna. Han blev därför ej av någon genomgripande betydelse för sin egen tidsålder utan endast för den kommande. Men just för denna nya tid, som med 50-talet bröt in över landet, blev han den store vägröjaren. Ehuru han således med hela sin bästa produktion tillhör 30- och 40-talet, blir han av betydelse först för den kommande epoken, vars stora ledande andar ej blott sjöngo hans lov utan även i handling arbetade för förståelsen av hans kompositioner.
