266
orkesterbehandling än den då i Sverige vanliga. I Berlin arbetade han bl. a. på en opera “Der Verräther“, som dock ej blev uppförd. Under Wienvistelsen 1841—42 skrev han på en ny opera “Estrella de Soria“, som även den blev ouppförd (given först 1862 i Sthlm). Resultatet av hans utländska kompositoriska verksamhet framlade han i Stockholm under perioden 1842—46. De först i Stockholm givna orkesterverken å en egen orkesterkonsert i maj 1842 blevo stycken ur “Estrella“ “Förrädaren“, “Minnen från norska högfjällen“ och ungdomsverket “Slaget vid Leipzig“. Samtidigt med premiären till “Jag går i kloster“ 1843 uppfördes även orkesterverk av honom: förutom ovannämnda “Minnen“, “Bajaderfästen“ samt en “Symphonie serieuse“ (G-moll) av honom. Denna sistnämnda skulle bli hans namnkunnigaste komposition. Mot hela den nya stilen visade sig kritiken alldeles oförstående. J. M. Rosén yttrade om symfonien, att den var i hög grad fordringsfull och obegriplig, att de mest bisarra och ovanliga tonförbindelser ouppförligt förföljde varandra, och att örat i detta virrvarr förgäves sökte en enda melodisk tanke att vederkvickas med. Till det dåliga resultatet bidrog en ofullständig förövning, varigenom någon klarhet och tydlighet i framförandet var omöjlig. Dirigenten, släktingen och hovkapellmästaren J. F. Berwald, synes själv ha stått oförstående inför verken och följaktligen ej heller kunnat meddela någon förståelse åt publiken. Under Berwalds andra utrikes resa tillkommo ytterligare “Ein ländliches Verlobungsfest in Schweden“ (dramatisk tonmålning), “Gebet der Pilger“, “Schwedisches Soldatenlied“ och en sångscen “Der Vogel im Walde“. Under
