sista vistelsen i Sverige efter 1849 framfördes en del kammarmusikverk av honom, de flesta komponerade efter 1850 men några sannolikt även tillkomna före denna tid. Hit höra de hos Schubert i Leipzig tryckta: tre pianotrior i Ess-dur, F-moll och D-moll och två pianokvintetter i C-moll och A-dur. Dessutom trycktes längre fram två stråkkvartetter i Ess-dur och A-moll. På 90-talet utgavs i Köpenhamn en pianotrio i C-dur. Av andra verk trycktes en duo för violoncell och piano (op. 7) i B-dur. Fyra symfonier (en i G-moll: “S. serieuse“, en i C-dur: “S. singulière“, en i Ess-dur samt en den fjärde: “S. capricieuse“) blevo efter hans död mera kända.
Berwald är en av den svenska musikromantikens största personligheter. Han kan i mästerlig formbehärskelse jämföras med Mendelssohn men ändå går han längre än denne och ansluter sig till Schumanns mera impressionistiska stil, ja, genom sitt betonande av orkestermålningen och programstilen kommer han nära den franska senromantiken med Berlioz. I allt är han självständig och originell utan att efterapa någon.
I mångt och mycket utgöra hans verk en protest mot 30- och 40-talets hela tidsanda i Sverige. En protest mot dilettantismen, mot den ensidiga dyrkan av visan, mot lättfattlighetsprincipen, melodiprincipen, principen om de stränga konstformernas förkastlighet. Hans verk, de festa tillkomna mitt under den period de själva negera, utgöra på så sätt en dom över ett konstideal, som ej fyllt måttet.
