19. Nyromantikens tidsålder.
(1850—80.)
Den nya tiden, som med 50-talet bröt in över landet, hade många nya tankar till fromma för en högre gedignare musikodling. Man hade i mycket blivit ohjälpligt efter, och det gällde att tämligen med ens följa med de stora strömningarna i utlandet. Det gick ej lika lätt för alla, och följden härav blev en mängd gruppbildningar, inom vilka var och en arbetade för sina ideal. Alla dessa grupper bidrogo emellertid på sitt sätt att ge omväxling åt odlingen. Det var med ens slut med enformigheten, och på alla områden blev det ett handlingslustigt verksamhetsliv. Ingen ville bli efter i utvecklingen, utan alla ville framåt.
Närmast den gamla riktningen stod en grupp musiker, vilka alla voro dilettanter i ordets mera vidsträcktare betydelse. De satte den enkla visan i högsätet, ville ingen kontrapunktisk lärdom, vågade sig ej heller ut på de stora formerna utan blevo stilla vid det gamla. I ett hänseende gingo dock deras strävanden längre: de ville skapa en nationell, svensk stil på den svenska folkvisans och folkdansens grund. De voro alla flitiga samlare av folkmelodier
