272
område gjorde Karl Johan Lewerth (f. 1818 i Arboga, † 1888 i Örebro, där han sedan 1841 varit organist vid stadskyrkan) med styckena “Peder Rank och hans fästmö“ (1870) och “Vingåkersflickan“ (1878). Lewerth utgav även en vida spridd upplaga av Hæffners koralbok (1:a uppl. 1860).
Det folkliga sångstyckets främsta och ännu lika friska verk är Värmländingarna uppfört första gången å k. t. redan 1846, således tillhörande föregående period, men ändock av största betydelsen just för denna nya epok. Helt säkert har just detta stycke varit mönstret för såväl Bomans som Friebergs och Lewerths sångspel. Musiken till “Värmländingarna“ är komponerad och arrangerad av A. Randel, men utan tvivel har diktaren F. A. Dahlgren även för musiken haft en viktig insats att göra. Dahlgren (f. 1816 i Nordmark, Värml., † å Djursholm 1895; kansliråd) hade redan dessförinnan försökt sig med tonsättning i folkvisanda och skrivit melodier bl. a. till den populära värmlandsvisan (till text av honom själv) “Jänta å ja’“. Av betydelse för den svenska musikhistorien blev hans bok “Anteckningar om Sthlms teatrar“ (1866). — Randel är redan omtalad i föregående kapitel. Hans sånger äro nästan alla i folklig karaktär och även flera av hans violinstycken äro byggda på folkvisan. Han skrev musik till 20 teaterstycken, av vilka dock endast “Värmländingarna“ direkt är byggd på den svenska folktonen.
Av de kompositörer från denna tid, vilka strävade framåt mot nationaloperan på svenska folktonens grund, kan även nämnas Per August Ölander (f. 1824 i Linköping, † 1886 i Sthlm; tulltjänsteman). Med sin prisbelönta opera “Blenda“ (k. t. 1876) gjorde han ett försök i denna riktning. Eljest
