tillhör hans musikaliska produktion ett annat fält, och vi skola därför återkomma till honom.
Ett försök att förena den svenska folkdansens violinfioriturer med italiensk koloratursång gjorde Johan Isidor Dannström (f. 1812 i Sthlm, † där 1897; sångpedagog; var 1841—44, under Jenny Lindtiden, engagerad vid k. t.). Hans sånger, av vilka de flesta trycktes på 50- och 60-talet, ansluta sig nästan alla rätt nära den svenska folkmelodien, dock med förkärlek instrumentalmusiken, ej folkvisan. Särskilt den svenska sextondelspolskans fioriturverk har han upptagit. I nästan alla hans sånger klingar även dansrytmen igenom. Hans sånger sjungas och åhöras ännu med nöje ej minst på grund av det för sångaren tacksamma sätt koloraturen är satt. Dannström har även som sångpedagog inlagt stora förtjänster om den svenska musikodlingen.
50- och 60-talets strävanden efter en svensk nationell folkton blev med 70-talet en livlig önskan efter en nationell opera på egna inhemska sago- och sägnämnen med folkvisor och folkdanser. Utöver sagooperan vågade man tillsvidare ej gå, men för den nationella operan med folksagan som grundval hade man åtminstone sagospelet att tillgå. Tidpunkten var också den bästa möjliga. Landsmålsföreningar fanns det i var vrå av landet, folkmålsuppläsare vandrade från stad och stad och sjöngo folkvisor och berättade muntra folklivsskildringar på allmogemål, klädda i folkdräkt. I huvudstaden hade man fått ett Nordiskt museum, där huvudstaden kunde få se gammal svensk folkkultur. Det hade blivit modsak att vara “folklig“, och huvudstaden ville naturligtvis även ha en “folklig“ kunglig teater.
Man hade fått Ölanders “Blenda“, men man ville
