275
Trots allt avtog dock intresset märkbart, och knappast en enda av de sedan följande operorna av Hallström kunde hålla sig länge uppe på scenen. Alla voro emellertid rena sagooperor, och redan en uppräkning av titlarna låter som ett register i en sagobok: Vikingarna (1877), Neaga (1885), Jaguarita (1884), Granadas dotter (1892), Liten Karin (1897). Härtill komma sagospelen: Silverringen (1880), Aristoteles (1886), Per Svinaherde (1887), Hin ondes snaror (1900) och baletten Melusina (1882); slutligen det lilla barnstycket Kajsa Rulta och hennes katt, musikaliskt skämt för småfolk (1900). Många av dessa voro förträffliga små sceniska genrebilder, och människor med barnasinne och barnatro, framför allt i musikaliska ting, kunde njuta av dem och vara glada åt, att just teatern kunde skänka så mycket oskuld och barnafromhet. Man hade fått, vad man åtrådde: en “folklig“ kunglig teater. Men likväl kände man sig litet besviken. Man ville ha mera av den stora gedigna konsten, den höga patetiska stilen. Wagner gjorde just på 70-talet sitt intåg på svensk scen, och mot denna stil var den folkliga svenska för liten. Mången tyckte, och det måhända med skäl, att Sveriges enda nationalscen var för god att ge korn åt små fåglar.
Folktonens målsmän hade sagt det, som skulle och borde sägas, tidsriktningen hade kämpat en god kamp för bevarandet av svensk melodigivning. Om man ej kommit så långt man önskat, så hade man ändå lämnat något att taga vara på, att minnas under en kommande tid. Därför är 50-, 60- och 70-talets folkmusikrörelse en nationell insats av betydelse såväl för bedömandet av tiden själv som eftervärlden. Ännu föres då och då fram något av de många
