282
instiftade fonden, vilken 1862 för första gången utdelade understöd.
|
För undervisningen skrevos läroböcker och utgåvos instruktiva samlingar. Sådana utgåvos bl. a. av Gustaf Mankell och J. P. Cronhamn. Abr. Mankells många skrifter tjänade i viss mån samma ändamål. C.L. Lindberg skrev 1850 en orgelhandbok, vilken 1861 utkom i ny upplaga. Wilhelm Bauck (1808—77, musikkritiker) skrev en Musiklära i 2 delar 1864, 72, utgav 1871 ett Mus. reallexikon samt en Handbok i musikens historia, som utkom i många upplagor (1862, 67, 88). Det självständigaste uppslaget i musikteori gav C. J. Fröberg (1812—84) genom sina två böcker Grundlagarna för pianospelets teknik, jämte det väsentliga av allm. musikläran (1861) samt Försök till en grundläggning av en verklig rationell harmoni- och tonsättningslära (1878, ofullbordad). I övrigt nöjde man sig med E. F. Richters harmonilära i översättning (upplagor 1870, 78, 86, 98). |
En betydelsefull insats gjorde det 1859 på Anders Sidners initiativ grundade sällskapet för utgivandet av kompositioner av svenska tonsättare: Musikaliska konstföreningen. Från början avsåg sällskapet endast utgivandet av nyare svenska musikverk, men någon gång, då de inlämnade verken ej har kunnat godkännas, har man även utgivit äldre tonalster av svenska kompositörer (bl. a. av Franz Berwald). Mus. konstför. har därför sammanställts med det danska Samfundet til udg. af dansk Musik samt de tyska “Denkmäler“-sällskapen. Dock har Mus. konstför:s ursprungliga syfte ej varit att utgiva äldre svensk litteratur. Sverige saknar märkligt nog ännu ett Denkmälersällskap, ehuru nästan alla land i Europa redan sedan länge ägt sådana.
