284
ständigt densamma: död åt dilettanteriet. All den lidelse hans temperament var mäktigt nedlade han i kampen för den verkliga tonkonsten, som var allt i och genom sig själv. 1872 blev han inspektör och 1888 direktör för konservatoriet, vilken syssla han skötte till sin död 1901 med aldrig sviktande plikttrohet. De som blott sett honom på gamla dagar, då han i allt var den regelrätte men varmhjärtade ämbetsmannen, kunde ej tro, att just han en gång varit den lidelsefulle förkunnaren av en ny lära.
De nya ideal Rubenson arbetade för voro framför allt instrumentalmusiken och de större slutna konstformerna. Inom instrumentationen ville han ha glans och färg. Han komponerade en symfoni i C-dur (1859), flera konsertintermezzi, sviter och ouverturer samt en stråkkvartett. I många av dessa upptog han direkt folkvisan. Förutom solosånger skrev han musik till Bj. Björnsons drama Halte Hulda (uppf. i Kristiania 1865). Trots alla försök till nationell färgläggning och instrumentala klangar i sina orkesterverk kunde han ej lösslita sig från en viss enformig monotoni, vilken gjorde hans verk lätt tråkiga och därför fort glömda. Han var likväl vägröjaren, och efter honom skulle en annan komma med större genialitet och större kraft.
Ludvig Norman (f. 1831 i Sthlm) lämnade Leipzig 1853 och begynte liksom Rubenson att först med pennan försvara sin ståndpunkt. Detta gjorde han med samma lidelsefullhet som kamraten. Norman hade ej träffat samman med Gade och hade ej fått det stora intryck av hans mäktiga personlighet som Rubenson. I gengäld hade han, vad Rubenson gått miste om, fått vara med om de orosår Leipzigkonser-
