vatoriet fått genomleva 1848—52, då eleverna delade sig i två läger, av vilka ett svor på Mendelssohn, ett annat på Schumann. Norman hade med full bevisning slutit sig till det sistnämnda lägret och höll därför mera på det ultramoderna åt nyromantiken syftande än Rubenson med sin Gadestil. Norman arbetade ej endast i skrift för det nya. Han skapade sig även ett organ för förkunnelsen av det nya evangeliet: Han grundade en musikförening. Tillsammans med Günther stiftade han 1860 Nya harmoniska sällskapet och ledde dess konserter intill 1878, då det nedlades. 1880 stiftade han tillsammans med Vilhelm Svedbom Musikföreningen. 1878 grundade han därjämte symfonikonserter, givna av hovkapellet i kungl. teatern. 1861 blev han hovkapellmästare och dirigerade som sådan operorna intill 1879.
Hovkapellet hade på 50-talet haft en glänsande dirigent i Jacopo Foroni (hovkapellmästare 1849 till sin död 1859), som förstått ge liv och fart åt det hela, på samma gång hans organisationstalang ingjutit ordning i institutionen. Foroni skrev endast för scenen, däribland dock ett mästerverk som Advokaten Patelin (1858). Efter honom var Ignaz Lachner (1807—1895) en tid av tre år hovkapellmästare (1858—61).
Norman kämpade liksom Rubenson i första hand för instrumentalmusiken och de stora slutna konstformerna. Som tonsättare visade han också, vad han som kompositör förmådde, just där. Även instrumenteringen önskade han få mera individuell än föregångarna. Den för orkester arrangerade pianomusiken var, såsom stötande på dilettantism, en styggelse för honom. Orkesterklangarna skulle framgå
