287
dem och uppförde dem vid sina konserter. Berwald var en av de få svenska 30- och 40-talister han verkligen älskade. A. F. Lindblad hade som instrumental kompositör och särskilt som tonsättare för kammarmusik en varm försvarare i honom. Även Josephsons instrumentala produktion respekterade han. Överallt, där en förutfattad mening ville hindra bedömelsen av ett tonverk, var han en given försvarare, likaväl som han hela sitt liv kämpade för den genuina, stora konsten. Den pösiga, självgoda dussinkonsten med litet talang och ännu mindre geni hatade han och förföljde den, var han anträffade den.
Norman var för stor personlighet för att vara avundsjuk på andra svenska tonsättare. Tvärtom kände han sig varmt förbunden varje ny uppväxande begåvning. I detta hänseende blev han ett gott stöd för tidsålderns genuinaste svenska begåvning: August Söderman.
Norman och Söderman hade egentligen högst få gemensamhetsfält inom den produktiva musiken. Norman var symfonikern, som älskade den slutna konstformen, dyrkade instrumentalmusiken och ej minst kammarmusiken. Inom operan hade han föga att säga, och den vokala stilen fick under hans hand ej den rätta smidigheten. Söderman var dramatikern i allt, de vokala konstformernas borne mästare, skrev aldrig inom symfonien eller kammarmusiken och hade knappast något individuellt att giva inom en så ren instrumentalform som pianostycket. För honom var det instrumentala stycket endast en karakteriseringsform för ett dramatiskt arbete, vare sig som inledning (ouverture) till ett skådespel eller som intermezzo, marsch inne i ett teaterstycke.
