296
Anders Willman (1834—98; elev av Günther, Duprez m. fl.) utgjorde länge den kungl. scenens prydnad; 1859—81 anställd som sångare, 1881 som intendent och 1883 som direktör vid kungl. teatern. Willman var även vid konserter och oratorieframföranden en mycket anlitad kraft. Av hans roller märkas: Mefistofeles i “Faust“, Kasper i “Friskytten“, Leporello, Czar Peter, Rocco, Daland, Marcel, Fer- nandos m. fl. — Till dem, som firade sina första triumfer som sångare på 70-talet kan även räknas Carl Fredrik Lundquist (f. 1841 i Veinge, Halland). Han sjöng först (från 1869) tenorpartier (Rienzi, Gustaf Vasa, Masamniello m. fl.) sedan efter Fritz Arlbergs avgång 1874 barytonpartier (Telramund, Wolfram, Amonasro, Bazil, Wilhelm Tell, Mossul, Pizarro, Hans Sachs, Jago, Falstaff). Även var han mycket anlitad för oratorier. Lundquist var huvudstadens populäraste sångare (tog avsked av scenen 1904).
Till den svenska sångens stoltaste namn under denna period kan räknas Christina Nilsson (f. 1843 i Sjöabol, Småland), ehuru hon endast tillfälligtvis sjungit å svensk scen. Hon gästade Stockholm och kungl. teatern 1876 och sjöng då bl. a. Margareta, Mignon och Valentine samt fick mottaga en storartad hyllning. 1885 sjöng hon åter i hemlandet dock endast å konserter. Hennes stora tid, då hon lade Paris och London för sina fötter, var 70-talet.
60- och 70-talet var den tid, då Wagner långsamt trängde in på svensk scen. Redan Rienzi 1865 ansågs som en stor händelse. Ännu högre steg beundran med Den flygande holländaren 1872 och Lohengrin 1874. C. F. Lundquist säger om den
