300
stora tragiska ämnena i Wagners anda. Den nya musiken gjorde slutligen sitt intåg med Andreas Halléns operor: Harald Viking 1884, Häxfällan 1896 (Valborgsmässa 1902) samt slutligen Valdemarsskatten 1899. Av dessa har den sistnämnda hållit sig längst. — Wagnerstilen fördes vidare av Vilh. Stenhammars båda dramer Tirfing 1898 och Gillet på Solhaug 1902. — Den nya stilen har konsekventast fullföljts av V. Peterson-Berger, vilken hittills fört fram på svensk scen: Sveagaldrar 1897, Ran 1903 och Arnljot 1910.
Den gamla operabyggnaden hade länge ansetts för liten och ej motsvarat moderna fordringar. Man skred därför till en ny byggnad. Sista föreställningen i gamla huset gavs 1891 och första i nya 1898.
Som hovkapellmästare och dirigenter vid operan ha efter Norman följande fungerat: C. Nordqvist (1885 hovkap.; 1879, då Norman lämnade operan, 2:dra kapellmäst.), A. Järnefelt (hovkap. 1911); därjämte följande: J. Dente (2:dra kap. 1872, 1:sta kap. 1879—85), R. Henneberg (2:dra kap. 1885, 1:sta kap. 1894—1907), A. Hallén (1892—97), Vilh. Stenhammar (1900—01), A. Järnefelt (1905, 06, 07—11), H. Berens (1908—10), H. Meissner (1908—10), T. Voghera (1910—11, 1915), A. Wiklund (fr. 1911).
De utländska strömningarna kunna även följas i samband med den repertoar konsertsällskapen haft. Vi ha redan nämnt den av Ludvig Norman och Vilhelm Svedbom 1880 stiftade Musikföreningen. Detta sällskap har så gott som uteslutande ägnat sig åt framförandet av verk för solo, kör och orkester. Dirigenter efter Norman ha varit: Conr. Nordqvist
