22
tidsåldern utmärkande särdragen äro å ena sidan en vidsträckt odling av hymnen och sekvensen såsom de högsta musikaliska konstformerna, å andra sidan ett allt djupare studium av den flerstämmiga musiken och mensuralmusiken. Även hör till dessa medeltidens sista århundraden en allt starkare dragning åt den friare mera världsliga musiken dels representerad av skolornas cantioner dels folkets andliga visor. Det är denna långsamt fortskridande utveckling vi nu skola följa, en utveckling således från den rena gudstjänstliga ritualmusiken med antifonens ändlösa melodi till hymnens och sekvensens slutna former, från den kyrkliga allvarliga fromma sången till skolgossens glättiga cantilena och folkets andliga visa, från den enstämmiga musiken till den flerstämmiga polyfona tonkonsten.
Må vi nu först kasta en kort blick på den kyrkomusik Sverige under senare hälften av 1100-talet erhöll. Gudstjänsten var dels kyrklig dels klosterlig. Av dessa var den senare blott en utvidgad form av den förra. Till den kyrkliga hörde söndagens högmässogudstjänst samt morgon- och aftonsång. De båda senare voro under katolska tiden fördelade på tre avdelningar: vesper, nocturn och laudes. Vespern utfördes vid solnedgången, nocturnen vid morgongryningen, laudes vid soluppgången. Vid klostren tillkom ännu den dagliga gudstjänsten. Denna fördelades på fem bönetimmar: Prim (kl. 6 f. m.), Ters (kl. 9 f. m.), Sext (kl. 12 midd.), Non (kl. 3 e. m.); Kompletorium (kl. 9 e. m.). Under dessa bönestunder förelästes Davids psalmer samt sjöngos antifoner och hymner.
För sångtjänsten betjänade sig kören väsentligen av två musikhandböcker: Antifonariet och Gradualet.
