pianist. 1900 begynte han som ork.-ledare starta Svenska Musikerföreningens populära orkesterkonserter. 1902 medverkade han vid stiftandet av Konsertföreningen. 1909 anställdes han som dirigent vid orkestern i Göteborg och verkade där till kort tid före sin död 1914. För den svenska tonkonsten var han outtröttligt verksam ej blott inom landet utan även i utlandet. Även kammarmusiken sökte han göra mera känd och populär i Sverige. Han var på sin tid Sveriges främste violinspelare. Som kompositör blev han mest känd genom Mäster Olofsuiten samt trenne violinkonserter.
Bland dem som rört sig inom de mindre formerna och ej utsträckt sig till orkestern hör av 80- och 90-talets kompositörer i främsta rummet Emil Sjögren, periodens avgjort främste tonlyriker. Sjögren föddes 1853 i Sthlm och utgav sitt första sånghäfte 1876; elev av Kiel och Haupt i Berlin 1879—80; blev 1891 organist i Johanneskyrkan och dog 1918. Sjögren har företrädesvis ägnat solosången, pianostycket och solostycket f. violin o. piano sin produktion. Inom alla dessa tre fält har han lämnat beståndande saker, vilka gjort honom till sin tids markantaste personlighet. Sin första berömmelse vann han genom Sju sånger ur Tannhäuser (1881) och pianosamlingen Erotikon 1883. Första violinsonaten utkom 1886, andra 1889, tredje 1901, fjärde 1907 och femte 1914. Av större saker märkas förutom några kantater Sex hymner o. psalmer för soli, bl. kör o. orgel samt Heliga tre konungars ökenvandring för kör o. ork. De flesta av hans pianokompositioner tillhöra karaktärsstyckena och kunna räknas till de fullödigaste tonalstren för piano, som perioden har att uppvisa. Inom de slutna formerna
